En gammal skorv som bärgas från djupet

Hej hörrni!
Jag har inte skrivit här på flera år. Jag använde den här bloggen mest som en dagbok när det var som tuffast; en pysventil att släppa ut lite luft med. Jag valde att vara anonym då jag var rädd att bli påhoppad och jag var inte heller beredd att släppa in världen i mitt huvud helt och hållet. Anonymitet är rätt tryggt och vilsamt ibland.

För 3 år sedan hade jag kommit ännu lite längre i bearbetningsprocessen. Då gjordes det en lång radiointervju i Pira & Bråding i P3 där jag fick berätta min historia. Även där var jag rädd och det tog ytterliggare 2 år innan jag vågade gå ut och berätta om min medverkan i programmet för fler än bara mina allra närmsta.

Sedan svepte #metoo som en naturkraft runt jorden och ställde mycket på sin spets. I samma veva bestämde sig några människor som varit del av mitt förflutna för att polisanmäla personen som utsatte mig för 14 år sedan. Det kom som en chock, det tog hemskt mycket ork ifrån mig och ångesten kom naffsandes igen bakom ryggen. Jag ville aldrig polisanmäla, jag ville bara få glömma. Och plötsligt var det ändå ett faktum som hängde över mig likt ett mörkt ovädersmoln. Det blev många samtal med polis och förhör, innan de tillslut berättade att brotten var preskriberade. Va?! Allt detta för ingenting? All denna oro, sorg, rädsla och ångest som slitits upp hos mig igen och så slutar det abrupt helt utan konsekvenser? Från att ha varit ledsen blev jag förbannad och jävligt besviken. Varför ska jag som redan har betalat ett så utdraget och högt pris behöva betala ännu mer? Medan du står där och förnekar alltihop och slipper betala ett öre?

"Alla känner någon som blivit våldtagen, men ingen känner en våldtäktsman."

Bearbetningsprocessen har tagit fruktansvärt lång tid. När jag började skriva den här bloggen trodde jag att det skulle gå fort - jag hoppades på en quick fix så att jag sen kunde få återgå till det normala. Men tji fick jag: aldrig trodde jag väl i min vildaste fantasi att jag fortfarande skulle bearbeta det såhär 5 år senare?!! Och särskilt normal, det är jag inte. (Fast det kanske jag heller aldrig har varit...😋)

När jag nu snubblade över den här gamla bloggen tänkte jag först göra en rejäl storstädning och rensa ut allt gammalt och dammigt, men så slogs jag av tanken om att det här behöver läsas. Det här kanske inte ska glömmas bort och städas undan - istället ska det kanske fram i ljuset där det kan göra lite nytta? Om inte för någon annan, så åtminstone för mig: att bekämpa rädslan och sluta skämmas! Damma av vrålet mot orättvisor och fega jävlar 💪

Hör av dig om du behöver - DU ÄR INTE ENSAM.
/Hannah

inlägg nr tjugofem

Idag åker jag bort. Saknar redan.
 
Hejdå!

24

Hjälp, tröttheten vägrar verkligen att släppa...och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv idag, allting känns så meningslöst! Jag är så meningslös och jag vet inte vad som är värdefullt längre. Att bo i staden förvirrar mig och får mig att känna mig liten och ynklig - jag trivs inte här. Det finns liksom ingenstans att gömma sig förutom inomhus. Ångest!

tjugotredje inlägget

Igår tog jag en halv sömntablett så idag är jag seg. Ändå sov jag inte jättebra så tror jag ska slopa sömntabletterna helt faktiskt. Att vara superseg dagen efter är inte optimalt, det förskjuter ju bara tröttheten och det är svårt att känna sig utvilad.
 
Imorgon ska jag tillbaka till psykologen och jag inser att jag inte klarar av det han har bett mig om...jag pallar inte att skriva ner något om händelserna, det går bara inte. Jag tror inte att jag är redo, att jag inte är där än helt enkelt. Men jag vet inte, det kan ju bara vara fjanteri också... :/ så himla svårt att veta. Men jag tror att jag ska försöka sluta tänka att jag måste göra det nu och så får vi prata mer om det imorgon. Det får ta den tid det tar - jag håller på att lära mig vad tålamod innebär.
 

nummer tjugotvå

Är det någon som ens läser det här? Finns det nån mening att fråga ens? Jag känner mig lite ensam i det jag går igenom, det är bara det. Ingen runtomkring kan riktigt fatta, ingen runtomkring kan riktigt hjälpa. Och det kanske inte är meningen, men det vore så himla skönt med lite igenkänning då och då!
 
Inatt drömde jag att jag var fången i en stad och var tvungen att simma genom en kloak för att försöka komma ut, men det gick inte.

21

Jag länkar till två artiklar skrivna av Mia Törnblom på aftonbladet. Har redan hunnit använda mig av dem - gillar skarpt hur hon tänker!!
 
Släpp dina skamkänslor!
 
Våga nytt - och bryt dina mönster

inlägg nummer tjugo

Jaha, så har man hunnit skriva 20 inlägg.
Och jag börjar fundera på vad jag egentligen vill ha ut av det här bloggandet.
1. Jag ser det lite som en dagbok i kortfattad form. Förr skrev jag mycket dagbok för hand, men det blev lite för jobbigt så jag har slutat med det för tillfället.
2. Jag vill få kontakt med andra som har gått igenom liknande saker och som kanske har kommit längre än mig i sin bearbetning.
3. Jag vill få människor uppmärksamma på att såna här saker sker, till och med i sammanhang där det absolut inte förväntas.
 
På ett sätt önskar jag att jag fortfarande var religiös, det var en sån trygghet i det. Men tillslut fick jag helt enkelt inte ihop den gudssyn som följde med i det "paktetet" med den "gud" jag själv upplevde så då valde jag att lämna detta sammanhang. Det finns ingen anledning att påstå att jag inte alls är troende, men just nu har jag alldeles för mycket att reda ut inom mig själv för att kunna eller orka ta tag i sådana existentiella frågor som tron på en högre makt. Jag respekterar alla som är troende av olika slag och hoppas ingen känner sig kränkt när jag säger att jag har avsagt mig den kristna tron. Men det kan hända mycket i livet - det förändras, går i vågor och våra behov ser olika ut under olika perioder. Just nu är jag så otroligt tillfreds med det jag har i mitt liv såsom underbara vänner och otroligt stöd. Och en liten hundvalp på väg :)

nitton

Godmorgon.
Inatt hade jag inte mina vanliga mardrömmar, tack och lov. Däremot drömde jag att min mormor dog så inte var det så mycket bättre precis...men jag slapp i alla fall vakna med ångest. Tog ingen sömntablett, jag blir så fruktansvärt seg av dem och sover faktiskt inte så himla mycket bättre heller.
 
Psykologen har bett mig att skriva om övergreppen tills nästa gång vi ses. Jag försökte börja igår, men det tog emot nåt djävulskt...jag vet att ord inte är farliga, att ingenting hemskt kommer hända, men jag törs ändå inte. Jag vet inte varför. Men jag har till onsdag på mig, så får försöka peppa mig själv. Det är bara det att varenda liten sak som påminner om det som hänt är så obehaglig, gör mig så skärrad, så ledsen - så liten. Och jag hatar att han fortfarande kan få mig att känna så efter all den här tiden!
 
Något positivt med gårdagen var att jag kom ut på promenad två gånger; först till psykologen och sen på arbetsintervju. SÅ skönt för kroppen!! Det verkar vara ett bra jobb dessutom, så nu är det bara att vänta och se om de hör av sig.
 
Sådär är livet - högt och lågt på samma gång.

artonde inlägget

Nu har jag varit hos psykologen. Han pratade mycket. Ska dit nästa ondag igen. Vi ringade in mina största problemområden och så gav han tips på hur jag kan undvika att bli alltför tagen av mina tankar. "Se på det som skräppost" sa han, "du öppnar ju inte dem, eller hur?". Och det är sant allt det han säger och logiskt och rationellt, men det är ju inte det som är problemet. Känslor är inte logiska, ångest är inte rationell. Om det vore så lätt att man bara kunde tänka annorlunda hade jag redan gjort det. Men jag vet att han menar väl, att han tror att han hjälper. Och han gör det, lite grann, men när jag behöver höra det som mest är jag ju ensam...

nummer sjutton

Jag har inte skrivit på några dagar, har inte riktigt haft ro att sätta mig ner och känna efter. Hade en ångestattack i lördags, grät tills jag skakade, men det var skönt att få ut lite grann. Späda ut ångesten och oron med tårar. Alla dagar är inte dåliga och jag längtar efter att göra något meningsfullt - skriva om viktiga men svåra saker, orka ta mig upp till den nivå där jag kan fungera utan flashbacks och mardrömmar. På torsdag ska jag ju som sagt till psykologen, ser fram emot det samtidigt som jag förstås är lite spänd...det handlar ju mycket om personkemi! Men oavsett ska jag verkligen ta vara på den här möjligheten; en människa som får betalt för att jag ska kunna säga de där sakerna som jag inte vill/vågar/kan/orkar säga till någon annan.
 
Det finns två versioner av mig: den trasiga och den hela. Och jag är båda, ibland samtidigt och ibland var för sig. Jag har dåliga erfarenheter, precis som alla andra, men har också en stark drivkraft och känsla för vad som är viktigt i just mitt liv. Och jag vill verkligen hjälpa andra att slippa gå igenom den långa process som jag har gått igenom med flera depressioner och mycket ångest. Hade jag fått hjälp att möta det som hänt mig tidigare i mitt liv hade många misstag och misslyckanden kunnat undvikas. Men jag är absolut inte bitter, bara hoppfull.

sextonde inlägget

Inatt drömde jag en massa mardrömmar igen. Jag hatar mina drömmar! Vaknar alldeles nere och frånkopplad, dålig start på dagen liksom...vill bara skaka av mig allt, låta det rinna av som om jag vore vattenavvisande. Mardrömsavvisande. Sömntabletterna hjälper inte mot det heller. Nån som har några tips?

femtonde inlägget

Idag har jag kommit ut, två gånger redan. Först var vi och storhandlade och sen blev de promenad med lånehund. Djur är så bra. Bara att ha honom liggandes på golvet vid mina fötter gör mig så lugn. Och det behövs känner jag. Att möta människor kräver alltid det där lilla extra där jag måste anstränga mig eller "rycka upp mig" för att ens orka. Men med djur är det så prestationslöst och ärligt. Jag märker att det är lättare att få energi då också. Energi och vilja att gå ut. Skönt, eftersom jag har haft lite fobi för just det den senaste veckan...
 
Varför ska det vara så svårt att ta sig ut? Det känns ju alltid så skönt efteråt när man har fått röra på sig och andats frisk luft...så vad är det som tar emot så hemskt? Det vill jag veta.

nummer fjorton

Psykologen ringde nyss, jag ska dit nästa torsdag. Tack och lov för det, mitt tålamod har redan börjat tryta...jag har alltid varit otålig, men att invänta den hjälp man behöver för att ta sig ut ur sitt mentala fängelse är allt annat än avslappnat. Jag vet att samtalsterapi kommer hjälpa, jag vet att det kommer kännas lättare inombords men också mycket som kommer komma upp till ytan. Så har det varit alla andra gånger jag har pratat med någon terapeut och jag vet att det oftast är den där lilla knuffen som får mig att se något annorlunda som gör skillnad.

tretton

Vad lever vi i för samhälle där en ung tjej inte reagerar på en killes närmanden - ja, till och med förväntar sig att de ska komma? Den biologiska skillnaden mellan män och kvinnor är ju uppenbar på många sätt, men kan man verkligen skylla på att män är mer styrda av sin sexualitet än kvinnor?
 
Jag personligen tror inte att män och kvinnor är olika på detta plan rent biologiskt, däremot att det är en skapad skillnad i det sociala och kulturella rummet. Jag kan tycka synd om de killar som känner sig tvingade till att vilja ha sex och att ta initiativ, jag tycker synd om de tjejer som känner att de måste trycka ner sin sexualitet för att det inte är passande/naturligt. Många aspekter av våra liv är konstruerade eller delvis konstruerade kring vårt sociala rums förväntningar, gränser och moralkoder. Där tycker jag att bilden av att människan är fri kraschar rejält. Just nu är det väldigt viktigt att individen känner sig just fri och att alla valmöjligheter står öppna, men kan det nånsin vara så i verkligheten? Visst ska vi inte begränsa oss i onödan, men motsatsen kanske inte heller alltid är så hälsosam?
 
Självklart vill jag vara fri att göra det jag mår bra av, välja det jag vill. Men jag måste bara inse att valmöjligheterna jag ser framför mig inte är helt fria, utan socialt bundna och påverkade. Och jag är påverkad - av barndom, kultur, samhälle, föreningar, grupper, socialt sammanhang osv. Jag vill vara så medveten som möjligt. Det tror jag kommer att hjälpa mig på min väg att må bättre; att sätta fingret på varför jag mår dåligt och av vad och vad detta beror på.
 
Sådärja, nu är förmiddagens filosofibabbel färdigt.

nummer 12

Just nu känns det som att det finns många aspekter i mitt liv som jag inte har kontroll över.
 
För en vecka sedan fick jag sparken på grund av att min psykiska ohälsa gjorde att jag inte orkade komma varje dag.
 
För en vecka sedan var jag på psykakuten för att jag kände att jag höll på att försvinna in i ångesten igen.
 
Jag har inte kontroll över mina flasbacks, mina otroligt hemska mardrömmar, min ångest och mina dåliga dagar.
 
Jag kan inte kontrollera vården eller hur lång tid det tar innan man får hjälp.
 
Därför älskar jag att kontrollera de saker jag kan. Jag kan städa flera gånger om dagen, möblera om och byta kläder bara för att känna att jag har kontroll över något. Jag undviker sociala sammanhang där det finns en chans/risk för att inte veta vad som händer eller kunna kontrollera det. Jag vill bara göra saker jag vet att jag kan och klarar av. Så fort något blir för svårt eller utmanande backar jag undan; kryper tillbaka in i min trygga lilla grotta som jag inrett med mina egna regler och ordnat efter mitt eget behag.
 
Egentligen är jag väldigt social och älskar att diskutera och möta nya människor, men det är masken som stör mig. Masken som jag har haft på mig alldeles för länge och som inte visar ett uns ens av vad som pågår inom mig. Den mask som som gör att jag utåt sett verkar frisk, glad, pigg och driven. Den ser bra ut, det tycker jag med, men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är som att min kropp började göra motstånd allt mer för att tillsist strejka - "Du får inte låtsas mer!".
 
Så nu försöker jag sluta låtsas. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp, det påverkar mig fortfarande MEN det definierar mig inte. Jag är inte det som hänt.

thespotlessmind.blogg.se

En blogg från 2014 om psykisk ohälsa och att återhämta sig från sexuella övergrepp.

RSS 2.0