Idag är en ny dag. En ren dag. Igår var det kaos. Först fick jag sparken från mitt jobb, sen åkte jag till psykiatriakuten för att få hjälp. Det var första gången jag var där och det var väldigt läskigt, men jag kände att jag inte hade något val - jag orkar inte mer nu. Jag drömmer så hemska drömmar om krig, förödelse och att bli lämnad och får flashbacks flera gånger om dagen att det ibland känns som att det håller på att ta över mitt liv.

 

Jag fick diagnosen PTSD = posttraumatiskt stressyndrom. Det var skönt att det gick att sätta ett ord på det, att jag inte är galen och förhoppningsvis inte den enda som lider av detta. Jag har varit deprimerad upprepade gånger i mitt liv, men den här gången har definitivt varit den värsta. Och jag tar det som ett tecken, ett tecken på att det är dags att bekämpa det här monstret nu. Det ska inte få definiera mig mer.

 

Om du mår dåligt så kontakta vården. Jag vände mig till vårdcentralen och fick jättebra hjälp. Sen tog det väldigt lång tid för mig att inse och berätta att min depression och ångest berodde på sexuella övergrepp, men när jag väl förstod det släpptes en tung sten från mina axlar. Och jag vet att jag inte är ensam. Övergrepp kan te sig i tusentals olika former och det är bara du som kan bestämma om du har blivit utsatt för övergrepp eller inte. Ingen har rätt att säga att dina erfarenheter inte räknas.

 

Jag ska berätta mer om mig själv, men det tar jag i nästa inlägg. En fundering jag dock går och bär på är denna: "Om han nu älskade mig så mycket som han sa att han gjorde, varför skadade han mig så?"