Vissa dagar är jag bara så hemskt borta och trött. Får flashbacks och sover oroligt; inatt var det tredje världskriget som bröt ut. Så kanske inte så konstigt att jag känner mig trott och virrig. I tisdags när jag var på psykakuten fick jag diagnoses PTSD = posttraumatisk stressyndrom. "Människor som har genomlidit hemska saker som krig och liknande har PTSD" tänkte jag och kände att jag inte riktigt passade in i den mallen.

 

Samtidigt - hur ser jag mig själv? Som både ett offer och en skyldig faktiskt. Så mycket skuldkänslor har förföljt mig de senaste åren och jag undrar ibland om det är så att jag skyller ifrån mig, att det var jag som var klen och inte vågade säga emot på skarpen och sen skyller det på honom. Men är det inte så det fungerar; att man luras till att tro att man är en medaktör när man istället bara blir utnyttjad? Ja, inte vet jag men jag hoppas att jag får komma till en psykolog snart så jag kan få lite ordning på allt kaos som snurrar.