Några timmar har gått och jag känner mig både fri och inspärrad på samma gång. Jag är omgiven av underbara människor som tar hand om mig, tror på mig och stöttar mig och ändå finns detta mörka i mig. Det behöver komma ut nu, jag vill inte ha det kvar en sekund till! Jag var ung, underlägsen någon som jag älskade och som var i maktposition och blev utnyttjad, skadad, trasig och förvirrad. Ska kärlek kännas så här? Måste man verkligen göra saker mot sin vilja? Men han sa ju det och jag trodde honom. Fast det gjorde ont.

 

Riktig kärlek har jag fått lära mig om på senare år. Att den handlar om samarbete, om vad både du och jag vill. Och att det finns människor som faktiskt lyssnar och aldrig skulle gå över mina gränser. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång jag får bestämma om jag vill ha sex eller inte. Sen att jag kanske måste öva på att verkligen känna efter vad jag vill är nästa steg. Mina egna känslor och min egen lust var så nedtryckt förut att jag har glömt hur det känns att få välja. Därför är jag så tacksam för den som har haft tålamod med mig utan att ens se det som tålamod - snarare som rättighet. Jag har rätt att säga nej, rätt att bli tagen på allvar och rätt att ta hand om mig själv. Det försöker jag lära mig nu.