Att erkänna för sig själv att man har varit utsatt, svag, sårbar och sedan sårad är så fruktansvärt svårt. För vem vill inte vara stark, klara sig själv och bestämma över sitt eget öde?! Jag kan känna mig berövad den friheten; att någon annans handlingar har förstört min känsla av frihet, mitt välmående och min framtid. Hur kan man göra något sådant mot en annan människa utan att be om ursäkt?

 

För visst sårar vi människor runtomkring oss ofta utan att ens tänka på det, men att utsätta någon för sexuella övergrepp borde inte gå att sopa under mattan och glömma bort. Jag vet inte om det hade hjälpt att få en ursäkt, men det hade åtminstone inte gjort saken värre. Det är som att jag går runt med ett smutsigt sår eller en mörk smutsfläck som inte vill läka eller tvättas bort. Samtidigt ser jag ju så normal ut, precis som du, och skrattar och pratar precis som vem som helst. VEM SOM HELST kan alltså bli utsatt för detta. Och jag är en jävel på att hålla masken...men vissa dagar går det knappt.

 

Jag antar att jag inte är den enda med sådana känslor?