Vädret gör själen så mycket lättare. Solen värmer till och med och även om det är isigt i luften längtar jag ut! Det är så skönt att känna den känslan igen, för det är så många dagar som jag inte lyckas ta mig ut ur lägenheten alls. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske en blandning av trötthet och rädsla, men också för att jag när jag promenerar ofta tänker mycket. Och många gånger är det bra, men på sistone vågar jag inte riktigt. Jag är osäker på om jag verkligen klarar av att möta mina monster. Nån gång måste jag, men just nu är det mig övermäktigt.

 

Jag ska berätta lite om övergreppen. Anledningen till att det har tagit så lång tid för mig att inse att jag blivit utsatt för just sexuella övergrepp (8 år) är att det inte utspelade sig i den "vanliga" situationen man ofta tänker på när man hör om sexuella övergrepp. Jag var inte ett barn, det var inte en familjemedlem eller vän till familjen - det var min pojkvän. Han var äldre än mig och jag var väldigt underlägsen honom. Jag var så förälskad att jag hade kastat mig framför ett tåg utan minsta tvekan om han hade bett mig. Jag var blind av känslor och bedövad av all uppmärksamhet. Dålig självkänsla hade jag och var övertygad om att ingen någonsin skulle kunna älska eller åtrå mig, så när han bekräftade mig blev jag som förtrollad.

 

Jag minns stunden när allting vände som om det var en sekund sen det hände. Min positiva bild av kärlek förvrängdes på några minuter till en smutsig, äcklig och smärtsam klump som det har tagit lång tid att bli av med. Han förgrep sig på mig fast han sa att han älskade mig. Och jag vågade inte säga nej, för tänk om han skulle sluta älska mig? Efteråt stötte han mig ifrån sig, skyllde det på mig, såg på mig med äckel i blicken och blev hård. Men jag tog honom tillbaka eftersom han trots allt sa att han älskade mig. Såhär fortsatte det i över ett års tid och trots att jag sa nej VARENDA gång han gjorde närmanden slutade det alltid likadant - jag lät mig köras över för det jag trodde var äkta kärlek. Han skadade mig, han tvingade mig och tillslut blev jag som bedövad och känslolös. Tillslut slutade jag säga nej för det var ju ändå ingen idé.

 

Det har tagit lång tid för mig att våga kräva något av kärleken, att våga säga nej och veta att om den andra verkligen älskar mig så respekterar han/hon det. Kärlek är inte så jävla enkelt som man får för sig som romantisk tonårstjej.