Jag har inte skrivit på några dagar, har inte riktigt haft ro att sätta mig ner och känna efter. Hade en ångestattack i lördags, grät tills jag skakade, men det var skönt att få ut lite grann. Späda ut ångesten och oron med tårar. Alla dagar är inte dåliga och jag längtar efter att göra något meningsfullt - skriva om viktiga men svåra saker, orka ta mig upp till den nivå där jag kan fungera utan flashbacks och mardrömmar. På torsdag ska jag ju som sagt till psykologen, ser fram emot det samtidigt som jag förstås är lite spänd...det handlar ju mycket om personkemi! Men oavsett ska jag verkligen ta vara på den här möjligheten; en människa som får betalt för att jag ska kunna säga de där sakerna som jag inte vill/vågar/kan/orkar säga till någon annan.

 

Det finns två versioner av mig: den trasiga och den hela. Och jag är båda, ibland samtidigt och ibland var för sig. Jag har dåliga erfarenheter, precis som alla andra, men har också en stark drivkraft och känsla för vad som är viktigt i just mitt liv. Och jag vill verkligen hjälpa andra att slippa gå igenom den långa process som jag har gått igenom med flera depressioner och mycket ångest. Hade jag fått hjälp att möta det som hänt mig tidigare i mitt liv hade många misstag och misslyckanden kunnat undvikas. Men jag är absolut inte bitter, bara hoppfull.