Idag åker jag bort. Saknar redan.

 

Hejdå!

Hjälp, tröttheten vägrar verkligen att släppa...och jag vet inte vad jag ska göra med mig själv idag, allting känns så meningslöst! Jag är så meningslös och jag vet inte vad som är värdefullt längre. Att bo i staden förvirrar mig och får mig att känna mig liten och ynklig - jag trivs inte här. Det finns liksom ingenstans att gömma sig förutom inomhus. Ångest!

Igår tog jag en halv sömntablett så idag är jag seg. Ändå sov jag inte jättebra så tror jag ska slopa sömntabletterna helt faktiskt. Att vara superseg dagen efter är inte optimalt, det förskjuter ju bara tröttheten och det är svårt att känna sig utvilad.

 

Imorgon ska jag tillbaka till psykologen och jag inser att jag inte klarar av det han har bett mig om...jag pallar inte att skriva ner något om händelserna, det går bara inte. Jag tror inte att jag är redo, att jag inte är där än helt enkelt. Men jag vet inte, det kan ju bara vara fjanteri också... :/ så himla svårt att veta. Men jag tror att jag ska försöka sluta tänka att jag måste göra det nu och så får vi prata mer om det imorgon. Det får ta den tid det tar - jag håller på att lära mig vad tålamod innebär.

 

Är det någon som ens läser det här? Finns det nån mening att fråga ens? Jag känner mig lite ensam i det jag går igenom, det är bara det. Ingen runtomkring kan riktigt fatta, ingen runtomkring kan riktigt hjälpa. Och det kanske inte är meningen, men det vore så himla skönt med lite igenkänning då och då!

 

Inatt drömde jag att jag var fången i en stad och var tvungen att simma genom en kloak för att försöka komma ut, men det gick inte.

Jag länkar till två artiklar skrivna av Mia Törnblom på aftonbladet. Har redan hunnit använda mig av dem - gillar skarpt hur hon tänker!!

 

 

Jaha, så har man hunnit skriva 20 inlägg.

Och jag börjar fundera på vad jag egentligen vill ha ut av det här bloggandet.

1. Jag ser det lite som en dagbok i kortfattad form. Förr skrev jag mycket dagbok för hand, men det blev lite för jobbigt så jag har slutat med det för tillfället.

2. Jag vill få kontakt med andra som har gått igenom liknande saker och som kanske har kommit längre än mig i sin bearbetning.

3. Jag vill få människor uppmärksamma på att såna här saker sker, till och med i sammanhang där det absolut inte förväntas.

 

På ett sätt önskar jag att jag fortfarande var religiös, det var en sån trygghet i det. Men tillslut fick jag helt enkelt inte ihop den gudssyn som följde med i det "paktetet" med den "gud" jag själv upplevde så då valde jag att lämna detta sammanhang. Det finns ingen anledning att påstå att jag inte alls är troende, men just nu har jag alldeles för mycket att reda ut inom mig själv för att kunna eller orka ta tag i sådana existentiella frågor som tron på en högre makt. Jag respekterar alla som är troende av olika slag och hoppas ingen känner sig kränkt när jag säger att jag har avsagt mig den kristna tron. Men det kan hända mycket i livet - det förändras, går i vågor och våra behov ser olika ut under olika perioder. Just nu är jag så otroligt tillfreds med det jag har i mitt liv såsom underbara vänner och otroligt stöd. Och en liten hundvalp på väg :)

Godmorgon.

Inatt hade jag inte mina vanliga mardrömmar, tack och lov. Däremot drömde jag att min mormor dog så inte var det så mycket bättre precis...men jag slapp i alla fall vakna med ångest. Tog ingen sömntablett, jag blir så fruktansvärt seg av dem och sover faktiskt inte så himla mycket bättre heller.

 

Psykologen har bett mig att skriva om övergreppen tills nästa gång vi ses. Jag försökte börja igår, men det tog emot nåt djävulskt...jag vet att ord inte är farliga, att ingenting hemskt kommer hända, men jag törs ändå inte. Jag vet inte varför. Men jag har till onsdag på mig, så får försöka peppa mig själv. Det är bara det att varenda liten sak som påminner om det som hänt är så obehaglig, gör mig så skärrad, så ledsen - så liten. Och jag hatar att han fortfarande kan få mig att känna så efter all den här tiden!

 

Något positivt med gårdagen var att jag kom ut på promenad två gånger; först till psykologen och sen på arbetsintervju. SÅ skönt för kroppen!! Det verkar vara ett bra jobb dessutom, så nu är det bara att vänta och se om de hör av sig.

 

Sådär är livet - högt och lågt på samma gång.

Nu har jag varit hos psykologen. Han pratade mycket. Ska dit nästa ondag igen. Vi ringade in mina största problemområden och så gav han tips på hur jag kan undvika att bli alltför tagen av mina tankar. "Se på det som skräppost" sa han, "du öppnar ju inte dem, eller hur?". Och det är sant allt det han säger och logiskt och rationellt, men det är ju inte det som är problemet. Känslor är inte logiska, ångest är inte rationell. Om det vore så lätt att man bara kunde tänka annorlunda hade jag redan gjort det. Men jag vet att han menar väl, att han tror att han hjälper. Och han gör det, lite grann, men när jag behöver höra det som mest är jag ju ensam...

Jag har inte skrivit på några dagar, har inte riktigt haft ro att sätta mig ner och känna efter. Hade en ångestattack i lördags, grät tills jag skakade, men det var skönt att få ut lite grann. Späda ut ångesten och oron med tårar. Alla dagar är inte dåliga och jag längtar efter att göra något meningsfullt - skriva om viktiga men svåra saker, orka ta mig upp till den nivå där jag kan fungera utan flashbacks och mardrömmar. På torsdag ska jag ju som sagt till psykologen, ser fram emot det samtidigt som jag förstås är lite spänd...det handlar ju mycket om personkemi! Men oavsett ska jag verkligen ta vara på den här möjligheten; en människa som får betalt för att jag ska kunna säga de där sakerna som jag inte vill/vågar/kan/orkar säga till någon annan.

 

Det finns två versioner av mig: den trasiga och den hela. Och jag är båda, ibland samtidigt och ibland var för sig. Jag har dåliga erfarenheter, precis som alla andra, men har också en stark drivkraft och känsla för vad som är viktigt i just mitt liv. Och jag vill verkligen hjälpa andra att slippa gå igenom den långa process som jag har gått igenom med flera depressioner och mycket ångest. Hade jag fått hjälp att möta det som hänt mig tidigare i mitt liv hade många misstag och misslyckanden kunnat undvikas. Men jag är absolut inte bitter, bara hoppfull.

Inatt drömde jag en massa mardrömmar igen. Jag hatar mina drömmar! Vaknar alldeles nere och frånkopplad, dålig start på dagen liksom...vill bara skaka av mig allt, låta det rinna av som om jag vore vattenavvisande. Mardrömsavvisande. Sömntabletterna hjälper inte mot det heller. Nån som har några tips?

Idag har jag kommit ut, två gånger redan. Först var vi och storhandlade och sen blev de promenad med lånehund. Djur är så bra. Bara att ha honom liggandes på golvet vid mina fötter gör mig så lugn. Och det behövs känner jag. Att möta människor kräver alltid det där lilla extra där jag måste anstränga mig eller "rycka upp mig" för att ens orka. Men med djur är det så prestationslöst och ärligt. Jag märker att det är lättare att få energi då också. Energi och vilja att gå ut. Skönt, eftersom jag har haft lite fobi för just det den senaste veckan...

 

Varför ska det vara så svårt att ta sig ut? Det känns ju alltid så skönt efteråt när man har fått röra på sig och andats frisk luft...så vad är det som tar emot så hemskt? Det vill jag veta.

Psykologen ringde nyss, jag ska dit nästa torsdag. Tack och lov för det, mitt tålamod har redan börjat tryta...jag har alltid varit otålig, men att invänta den hjälp man behöver för att ta sig ut ur sitt mentala fängelse är allt annat än avslappnat. Jag vet att samtalsterapi kommer hjälpa, jag vet att det kommer kännas lättare inombords men också mycket som kommer komma upp till ytan. Så har det varit alla andra gånger jag har pratat med någon terapeut och jag vet att det oftast är den där lilla knuffen som får mig att se något annorlunda som gör skillnad.

Vad lever vi i för samhälle där en ung tjej inte reagerar på en killes närmanden - ja, till och med förväntar sig att de ska komma? Den biologiska skillnaden mellan män och kvinnor är ju uppenbar på många sätt, men kan man verkligen skylla på att män är mer styrda av sin sexualitet än kvinnor?

 

Jag personligen tror inte att män och kvinnor är olika på detta plan rent biologiskt, däremot att det är en skapad skillnad i det sociala och kulturella rummet. Jag kan tycka synd om de killar som känner sig tvingade till att vilja ha sex och att ta initiativ, jag tycker synd om de tjejer som känner att de måste trycka ner sin sexualitet för att det inte är passande/naturligt. Många aspekter av våra liv är konstruerade eller delvis konstruerade kring vårt sociala rums förväntningar, gränser och moralkoder. Där tycker jag att bilden av att människan är fri kraschar rejält. Just nu är det väldigt viktigt att individen känner sig just fri och att alla valmöjligheter står öppna, men kan det nånsin vara så i verkligheten? Visst ska vi inte begränsa oss i onödan, men motsatsen kanske inte heller alltid är så hälsosam?

 

Självklart vill jag vara fri att göra det jag mår bra av, välja det jag vill. Men jag måste bara inse att valmöjligheterna jag ser framför mig inte är helt fria, utan socialt bundna och påverkade. Och jag är påverkad - av barndom, kultur, samhälle, föreningar, grupper, socialt sammanhang osv. Jag vill vara så medveten som möjligt. Det tror jag kommer att hjälpa mig på min väg att må bättre; att sätta fingret på varför jag mår dåligt och av vad och vad detta beror på.

 

Sådärja, nu är förmiddagens filosofibabbel färdigt.

Just nu känns det som att det finns många aspekter i mitt liv som jag inte har kontroll över.

 

För en vecka sedan fick jag sparken på grund av att min psykiska ohälsa gjorde att jag inte orkade komma varje dag.

 

För en vecka sedan var jag på psykakuten för att jag kände att jag höll på att försvinna in i ångesten igen.

 

Jag har inte kontroll över mina flasbacks, mina otroligt hemska mardrömmar, min ångest och mina dåliga dagar.

 

Jag kan inte kontrollera vården eller hur lång tid det tar innan man får hjälp.

 

Därför älskar jag att kontrollera de saker jag kan. Jag kan städa flera gånger om dagen, möblera om och byta kläder bara för att känna att jag har kontroll över något. Jag undviker sociala sammanhang där det finns en chans/risk för att inte veta vad som händer eller kunna kontrollera det. Jag vill bara göra saker jag vet att jag kan och klarar av. Så fort något blir för svårt eller utmanande backar jag undan; kryper tillbaka in i min trygga lilla grotta som jag inrett med mina egna regler och ordnat efter mitt eget behag.

 

Egentligen är jag väldigt social och älskar att diskutera och möta nya människor, men det är masken som stör mig. Masken som jag har haft på mig alldeles för länge och som inte visar ett uns ens av vad som pågår inom mig. Den mask som som gör att jag utåt sett verkar frisk, glad, pigg och driven. Den ser bra ut, det tycker jag med, men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är som att min kropp började göra motstånd allt mer för att tillsist strejka - "Du får inte låtsas mer!".

 

Så nu försöker jag sluta låtsas. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp, det påverkar mig fortfarande MEN det definierar mig inte. Jag är inte det som hänt.

Idag har varit en motig dag. Jag vet inte varför, vaknade på fel humör och så har det hållt i sig hela dagen. Jag känner mig så uppslukad, ja nästan besatt, av att skjuta undan alla hemska tankar och jag tror det är därför jag är så trött. Det är jobbigt att låtsas som ingenting. Samtidigt är det skönt, för att bryta ihop nu känns ju inte som nåt vidare alternativ...efter flera timmars ångest tog jag mig i alla fall ut till affären för att handla ingredienser till brödet. Att det ska behövas en sån kraftansamling?! När jag väl kom hem, rätt nöjd med den lilla vinsten, insåg jag att jag hade glömt jäst så då blev det tillbaka igen. Tur att min pojkvän erbjöd sig att följa med så jag slapp gå igenom samma procedur en gång till. Tänk om man kunde vara normal igen och orka gå till affären lite sådär spontant utan att ha haft en inre kamp en hel förmiddag...oh, the small joys of life...

 

Jag försöker hålla mig sysselsatt i väntan på terapi. Jag bakar, städar, flyttar runt på saker som en osalig ande. Det kanske är just det jag är - en osalig ande?

Jag har sovit länge och tungt idag på grund av sömntabletterna (propovan) jag fick av läkaren på psykakuten. Det är skönt att slippa de där vakna ångesttimmarna mitt i natten, samtidigt som jag helst av allt inte vill ta fler mediciner. Jag som alltid har tyckt att man ska försöka utan och nu har jag 8 receptbelagda läkemedel om jag inte minns fel. Snacka om pillertrillare! Fast jag vet också att många av dem är tillfälliga och att de kommer att trilla bort längs vägen. Men det jag oroar mig mest för är de antidepressiva...tänk om jag måste fortsätta ta dem hela mitt liv?

 

Jag vill ju bara vara vanlig, orka det som alla andra gör och inte sitta fast i dåliga depressionsmönster. Kan du ringa nån gång psykologgubbe?!!!!

Sitter och tittar på Mia på Grötö på  tv4 play. Mia Skäringer är en stor förebild för mig. Hon har haft väldigt dålig självkänsla som ung och varit i många knepiga situationer. Igenkänning är fantastisk! Jag har läst båda hennes böcker "Dyngkåt och hur helig som helst" och "avig Maria", rekommenderar dem verkligen och älskade också hennes show. Stark och svag på samma gång. Så vill jag också våga vara.

Vädret gör själen så mycket lättare. Solen värmer till och med och även om det är isigt i luften längtar jag ut! Det är så skönt att känna den känslan igen, för det är så många dagar som jag inte lyckas ta mig ut ur lägenheten alls. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske en blandning av trötthet och rädsla, men också för att jag när jag promenerar ofta tänker mycket. Och många gånger är det bra, men på sistone vågar jag inte riktigt. Jag är osäker på om jag verkligen klarar av att möta mina monster. Nån gång måste jag, men just nu är det mig övermäktigt.

 

Jag ska berätta lite om övergreppen. Anledningen till att det har tagit så lång tid för mig att inse att jag blivit utsatt för just sexuella övergrepp (8 år) är att det inte utspelade sig i den "vanliga" situationen man ofta tänker på när man hör om sexuella övergrepp. Jag var inte ett barn, det var inte en familjemedlem eller vän till familjen - det var min pojkvän. Han var äldre än mig och jag var väldigt underlägsen honom. Jag var så förälskad att jag hade kastat mig framför ett tåg utan minsta tvekan om han hade bett mig. Jag var blind av känslor och bedövad av all uppmärksamhet. Dålig självkänsla hade jag och var övertygad om att ingen någonsin skulle kunna älska eller åtrå mig, så när han bekräftade mig blev jag som förtrollad.

 

Jag minns stunden när allting vände som om det var en sekund sen det hände. Min positiva bild av kärlek förvrängdes på några minuter till en smutsig, äcklig och smärtsam klump som det har tagit lång tid att bli av med. Han förgrep sig på mig fast han sa att han älskade mig. Och jag vågade inte säga nej, för tänk om han skulle sluta älska mig? Efteråt stötte han mig ifrån sig, skyllde det på mig, såg på mig med äckel i blicken och blev hård. Men jag tog honom tillbaka eftersom han trots allt sa att han älskade mig. Såhär fortsatte det i över ett års tid och trots att jag sa nej VARENDA gång han gjorde närmanden slutade det alltid likadant - jag lät mig köras över för det jag trodde var äkta kärlek. Han skadade mig, han tvingade mig och tillslut blev jag som bedövad och känslolös. Tillslut slutade jag säga nej för det var ju ändå ingen idé.

 

Det har tagit lång tid för mig att våga kräva något av kärleken, att våga säga nej och veta att om den andra verkligen älskar mig så respekterar han/hon det. Kärlek är inte så jävla enkelt som man får för sig som romantisk tonårstjej.

Mina händer gör inte alltid som jag vill har jag märkt. De är klumpiga, darriga, osäkra och ömma. Jag vet inte om det är nån av medicinerna jag tar som ger biverkningar, men jag slinter och slår mig hela tiden. Ibland tror jag att det är när jag försvinner in i mina tankar som kroppen lägger av. Vågskålen tippar över och jag kan inte ge både sinne och kropp full uppmärksamhet. Antingen är jag bara skal eller bara ömmande kärna. Är ärren på ut- eller insidan? Ibland glömmer jag. Och på tal om det - jag har blivit så glömsk och frånvarande på sistone. Också medicin månntro?

 

Antidepressiva är både bra och dåliga tycker jag. Det bra är att den värsta ångesten sjunker undan. Det dåliga är att alla känslor blir avtrubbade och att jag lätt blir apatisk. Fast just nu vill jag inte sluta; jag vågar inte möta alla mina tankar helt utan skydd än.

Det finns så mycket i livet att vara tacksam för.

 

Våren är på väg, jag har underbara vänner och en fin familj, världens vackraste sambo, hund på väg, jag är någorlunda frisk, älskar musiken och lär mig så mycket om mig själv. Och jag är verkligen tacksam! Därför känns det liksom extra knäppt de dagar jag känner mig olycklig - jag har det ju så bra!! Men, det förflutna är det som påverkar och det kommer kanske aldrig att försvinna helt. Fast jag tror att det kan bli bättre, jag tror på att den här sjuka delen av mig ska få bli frisk. Men jag behöver hjälp, jag kan och orkar inte själv.

 

Inatt vaknade jag vid tre och låg och hade ångest ett tag. Jag kände mig misslyckad, tog åt mig allt ont någon nånsin sagt till mig och klankade ner på mig själv. Ibland är det som att personen jag är på natten är så mycket svagare än den jag är på dagen. Hon ger mig dåligt samvete, får mig att skämmas och att känna mig utlämnad. Min största skräck är att jag ska bli lämnad, att kärleken inte skulle vara att lita på. Det kanske inte är så konstigt att jag är rädd för det efter vad jag har varit med om, men jag avskyr verkligen den känslan ändå. Den får mig att ifrågasätta det enda jag kan luta mig emot - att jag faktiskt är älskad oavsett vad som har hänt.

 

Idag är jag inte längre religiös, men när jag blev utsatt för övergreppen var jag vädligt involverad i kyrkan och religiös. Den skuld och skamkänsla som jag länge har känt beror mycket på det då sex var så laddat, så fel, så tabu och så begränsat. Och där satt jag och trodde att det var mitt fel, att jag var den som var svag och frestade. Men hur skulle det kunnat vara så? Jag var 15 år, jag visste inte bättre, jag var i underläge och maktlös med dålig självkänsla på det. Och jag lät honom göra vad som helst för att han inte skulle lämna mig.

 

Jag har blivit mycket tuffare nu, står upp för mig själv och vägrar låta någon eller något ha sådan makt över mig. Det är bara tråkigt att jag alltid kommer att bära dessa sår med mig och påverkas av det som hänt. Jag vill helst av allt bara glömma det, men det verkar inte vara något alternativ. Så istället har jag bestämt mig för att bearbeta det. Jag hoppas innerligt att det kommer att gå!

Att erkänna för sig själv att man har varit utsatt, svag, sårbar och sedan sårad är så fruktansvärt svårt. För vem vill inte vara stark, klara sig själv och bestämma över sitt eget öde?! Jag kan känna mig berövad den friheten; att någon annans handlingar har förstört min känsla av frihet, mitt välmående och min framtid. Hur kan man göra något sådant mot en annan människa utan att be om ursäkt?

 

För visst sårar vi människor runtomkring oss ofta utan att ens tänka på det, men att utsätta någon för sexuella övergrepp borde inte gå att sopa under mattan och glömma bort. Jag vet inte om det hade hjälpt att få en ursäkt, men det hade åtminstone inte gjort saken värre. Det är som att jag går runt med ett smutsigt sår eller en mörk smutsfläck som inte vill läka eller tvättas bort. Samtidigt ser jag ju så normal ut, precis som du, och skrattar och pratar precis som vem som helst. VEM SOM HELST kan alltså bli utsatt för detta. Och jag är en jävel på att hålla masken...men vissa dagar går det knappt.

 

Jag antar att jag inte är den enda med sådana känslor?

Vissa dagar är jag bara så hemskt borta och trött. Får flashbacks och sover oroligt; inatt var det tredje världskriget som bröt ut. Så kanske inte så konstigt att jag känner mig trott och virrig. I tisdags när jag var på psykakuten fick jag diagnoses PTSD = posttraumatisk stressyndrom. "Människor som har genomlidit hemska saker som krig och liknande har PTSD" tänkte jag och kände att jag inte riktigt passade in i den mallen.

 

Samtidigt - hur ser jag mig själv? Som både ett offer och en skyldig faktiskt. Så mycket skuldkänslor har förföljt mig de senaste åren och jag undrar ibland om det är så att jag skyller ifrån mig, att det var jag som var klen och inte vågade säga emot på skarpen och sen skyller det på honom. Men är det inte så det fungerar; att man luras till att tro att man är en medaktör när man istället bara blir utnyttjad? Ja, inte vet jag men jag hoppas att jag får komma till en psykolog snart så jag kan få lite ordning på allt kaos som snurrar.

Några timmar har gått och jag känner mig både fri och inspärrad på samma gång. Jag är omgiven av underbara människor som tar hand om mig, tror på mig och stöttar mig och ändå finns detta mörka i mig. Det behöver komma ut nu, jag vill inte ha det kvar en sekund till! Jag var ung, underlägsen någon som jag älskade och som var i maktposition och blev utnyttjad, skadad, trasig och förvirrad. Ska kärlek kännas så här? Måste man verkligen göra saker mot sin vilja? Men han sa ju det och jag trodde honom. Fast det gjorde ont.

 

Riktig kärlek har jag fått lära mig om på senare år. Att den handlar om samarbete, om vad både du och jag vill. Och att det finns människor som faktiskt lyssnar och aldrig skulle gå över mina gränser. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång jag får bestämma om jag vill ha sex eller inte. Sen att jag kanske måste öva på att verkligen känna efter vad jag vill är nästa steg. Mina egna känslor och min egen lust var så nedtryckt förut att jag har glömt hur det känns att få välja. Därför är jag så tacksam för den som har haft tålamod med mig utan att ens se det som tålamod - snarare som rättighet. Jag har rätt att säga nej, rätt att bli tagen på allvar och rätt att ta hand om mig själv. Det försöker jag lära mig nu.

Idag är en ny dag. En ren dag. Igår var det kaos. Först fick jag sparken från mitt jobb, sen åkte jag till psykiatriakuten för att få hjälp. Det var första gången jag var där och det var väldigt läskigt, men jag kände att jag inte hade något val - jag orkar inte mer nu. Jag drömmer så hemska drömmar om krig, förödelse och att bli lämnad och får flashbacks flera gånger om dagen att det ibland känns som att det håller på att ta över mitt liv.

 

Jag fick diagnosen PTSD = posttraumatiskt stressyndrom. Det var skönt att det gick att sätta ett ord på det, att jag inte är galen och förhoppningsvis inte den enda som lider av detta. Jag har varit deprimerad upprepade gånger i mitt liv, men den här gången har definitivt varit den värsta. Och jag tar det som ett tecken, ett tecken på att det är dags att bekämpa det här monstret nu. Det ska inte få definiera mig mer.

 

Om du mår dåligt så kontakta vården. Jag vände mig till vårdcentralen och fick jättebra hjälp. Sen tog det väldigt lång tid för mig att inse och berätta att min depression och ångest berodde på sexuella övergrepp, men när jag väl förstod det släpptes en tung sten från mina axlar. Och jag vet att jag inte är ensam. Övergrepp kan te sig i tusentals olika former och det är bara du som kan bestämma om du har blivit utsatt för övergrepp eller inte. Ingen har rätt att säga att dina erfarenheter inte räknas.

 

Jag ska berätta mer om mig själv, men det tar jag i nästa inlägg. En fundering jag dock går och bär på är denna: "Om han nu älskade mig så mycket som han sa att han gjorde, varför skadade han mig så?"