Inatt vaknade jag vid tre och låg och hade ångest ett tag. Jag kände mig misslyckad, tog åt mig allt ont någon nånsin sagt till mig och klankade ner på mig själv. Ibland är det som att personen jag är på natten är så mycket svagare än den jag är på dagen. Hon ger mig dåligt samvete, får mig att skämmas och att känna mig utlämnad. Min största skräck är att jag ska bli lämnad, att kärleken inte skulle vara att lita på. Det kanske inte är så konstigt att jag är rädd för det efter vad jag har varit med om, men jag avskyr verkligen den känslan ändå. Den får mig att ifrågasätta det enda jag kan luta mig emot - att jag faktiskt är älskad oavsett vad som har hänt.

 

Idag är jag inte längre religiös, men när jag blev utsatt för övergreppen var jag vädligt involverad i kyrkan och religiös. Den skuld och skamkänsla som jag länge har känt beror mycket på det då sex var så laddat, så fel, så tabu och så begränsat. Och där satt jag och trodde att det var mitt fel, att jag var den som var svag och frestade. Men hur skulle det kunnat vara så? Jag var 15 år, jag visste inte bättre, jag var i underläge och maktlös med dålig självkänsla på det. Och jag lät honom göra vad som helst för att han inte skulle lämna mig.

 

Jag har blivit mycket tuffare nu, står upp för mig själv och vägrar låta någon eller något ha sådan makt över mig. Det är bara tråkigt att jag alltid kommer att bära dessa sår med mig och påverkas av det som hänt. Jag vill helst av allt bara glömma det, men det verkar inte vara något alternativ. Så istället har jag bestämt mig för att bearbeta det. Jag hoppas innerligt att det kommer att gå!