sjätte inlägget

Det finns så mycket i livet att vara tacksam för.
 
Våren är på väg, jag har underbara vänner och en fin familj, världens vackraste sambo, hund på väg, jag är någorlunda frisk, älskar musiken och lär mig så mycket om mig själv. Och jag är verkligen tacksam! Därför känns det liksom extra knäppt de dagar jag känner mig olycklig - jag har det ju så bra!! Men, det förflutna är det som påverkar och det kommer kanske aldrig att försvinna helt. Fast jag tror att det kan bli bättre, jag tror på att den här sjuka delen av mig ska få bli frisk. Men jag behöver hjälp, jag kan och orkar inte själv.
 
"Blessed are the forgetful..."

inlägg nummer fem

Inatt vaknade jag vid tre och låg och hade ångest ett tag. Jag kände mig misslyckad, tog åt mig allt ont någon nånsin sagt till mig och klankade ner på mig själv. Ibland är det som att personen jag är på natten är så mycket svagare än den jag är på dagen. Hon ger mig dåligt samvete, får mig att skämmas och att känna mig utlämnad. Min största skräck är att jag ska bli lämnad, att kärleken inte skulle vara att lita på. Det kanske inte är så konstigt att jag är rädd för det efter vad jag har varit med om, men jag avskyr verkligen den känslan ändå. Den får mig att ifrågasätta det enda jag kan luta mig emot - att jag faktiskt är älskad oavsett vad som har hänt.
 
Idag är jag inte längre religiös, men när jag blev utsatt för övergreppen var jag vädligt involverad i kyrkan och religiös. Den skuld och skamkänsla som jag länge har känt beror mycket på det då sex var så laddat, så fel, så tabu och så begränsat. Och där satt jag och trodde att det var mitt fel, att jag var den som var svag och frestade. Men hur skulle det kunnat vara så? Jag var 15 år, jag visste inte bättre, jag var i underläge och maktlös med dålig självkänsla på det. Och jag lät honom göra vad som helst för att han inte skulle lämna mig.
 
Jag har blivit mycket tuffare nu, står upp för mig själv och vägrar låta någon eller något ha sådan makt över mig. Det är bara tråkigt att jag alltid kommer att bära dessa sår med mig och påverkas av det som hänt. Jag vill helst av allt bara glömma det, men det verkar inte vara något alternativ. Så istället har jag bestämt mig för att bearbeta det. Jag hoppas innerligt att det kommer att gå!

no 4

Att erkänna för sig själv att man har varit utsatt, svag, sårbar och sedan sårad är så fruktansvärt svårt. För vem vill inte vara stark, klara sig själv och bestämma över sitt eget öde?! Jag kan känna mig berövad den friheten; att någon annans handlingar har förstört min känsla av frihet, mitt välmående och min framtid. Hur kan man göra något sådant mot en annan människa utan att be om ursäkt?
 
För visst sårar vi människor runtomkring oss ofta utan att ens tänka på det, men att utsätta någon för sexuella övergrepp borde inte gå att sopa under mattan och glömma bort. Jag vet inte om det hade hjälpt att få en ursäkt, men det hade åtminstone inte gjort saken värre. Det är som att jag går runt med ett smutsigt sår eller en mörk smutsfläck som inte vill läka eller tvättas bort. Samtidigt ser jag ju så normal ut, precis som du, och skrattar och pratar precis som vem som helst. VEM SOM HELST kan alltså bli utsatt för detta. Och jag är en jävel på att hålla masken...men vissa dagar går det knappt.
 
Jag antar att jag inte är den enda med sådana känslor?

inlägg nummer tre

Vissa dagar är jag bara så hemskt borta och trött. Får flashbacks och sover oroligt; inatt var det tredje världskriget som bröt ut. Så kanske inte så konstigt att jag känner mig trott och virrig. I tisdags när jag var på psykakuten fick jag diagnoses PTSD = posttraumatisk stressyndrom. "Människor som har genomlidit hemska saker som krig och liknande har PTSD" tänkte jag och kände att jag inte riktigt passade in i den mallen.
 
Samtidigt - hur ser jag mig själv? Som både ett offer och en skyldig faktiskt. Så mycket skuldkänslor har förföljt mig de senaste åren och jag undrar ibland om det är så att jag skyller ifrån mig, att det var jag som var klen och inte vågade säga emot på skarpen och sen skyller det på honom. Men är det inte så det fungerar; att man luras till att tro att man är en medaktör när man istället bara blir utnyttjad? Ja, inte vet jag men jag hoppas att jag får komma till en psykolog snart så jag kan få lite ordning på allt kaos som snurrar.

inlägg nummer två

Några timmar har gått och jag känner mig både fri och inspärrad på samma gång. Jag är omgiven av underbara människor som tar hand om mig, tror på mig och stöttar mig och ändå finns detta mörka i mig. Det behöver komma ut nu, jag vill inte ha det kvar en sekund till! Jag var ung, underlägsen någon som jag älskade och som var i maktposition och blev utnyttjad, skadad, trasig och förvirrad. Ska kärlek kännas så här? Måste man verkligen göra saker mot sin vilja? Men han sa ju det och jag trodde honom. Fast det gjorde ont.
 
Riktig kärlek har jag fått lära mig om på senare år. Att den handlar om samarbete, om vad både du och jag vill. Och att det finns människor som faktiskt lyssnar och aldrig skulle gå över mina gränser. Jag blir fortfarande lika förvånad varje gång jag får bestämma om jag vill ha sex eller inte. Sen att jag kanske måste öva på att verkligen känna efter vad jag vill är nästa steg. Mina egna känslor och min egen lust var så nedtryckt förut att jag har glömt hur det känns att få välja. Därför är jag så tacksam för den som har haft tålamod med mig utan att ens se det som tålamod - snarare som rättighet. Jag har rätt att säga nej, rätt att bli tagen på allvar och rätt att ta hand om mig själv. Det försöker jag lära mig nu.

Första inlägget

Idag är en ny dag. En ren dag. Igår var det kaos. Först fick jag sparken från mitt jobb, sen åkte jag till psykiatriakuten för att få hjälp. Det var första gången jag var där och det var väldigt läskigt, men jag kände att jag inte hade något val - jag orkar inte mer nu. Jag drömmer så hemska drömmar om krig, förödelse och att bli lämnad och får flashbacks flera gånger om dagen att det ibland känns som att det håller på att ta över mitt liv.
 
Jag fick diagnosen PTSD = posttraumatiskt stressyndrom. Det var skönt att det gick att sätta ett ord på det, att jag inte är galen och förhoppningsvis inte den enda som lider av detta. Jag har varit deprimerad upprepade gånger i mitt liv, men den här gången har definitivt varit den värsta. Och jag tar det som ett tecken, ett tecken på att det är dags att bekämpa det här monstret nu. Det ska inte få definiera mig mer.
 
Om du mår dåligt så kontakta vården. Jag vände mig till vårdcentralen och fick jättebra hjälp. Sen tog det väldigt lång tid för mig att inse och berätta att min depression och ångest berodde på sexuella övergrepp, men när jag väl förstod det släpptes en tung sten från mina axlar. Och jag vet att jag inte är ensam. Övergrepp kan te sig i tusentals olika former och det är bara du som kan bestämma om du har blivit utsatt för övergrepp eller inte. Ingen har rätt att säga att dina erfarenheter inte räknas.
 
Jag ska berätta mer om mig själv, men det tar jag i nästa inlägg. En fundering jag dock går och bär på är denna: "Om han nu älskade mig så mycket som han sa att han gjorde, varför skadade han mig så?"

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.

thespotlessmind.blogg.se

En blogg från 2014 om psykisk ohälsa och att återhämta sig från sexuella övergrepp.

RSS 2.0