Mina händer gör inte alltid som jag vill har jag märkt. De är klumpiga, darriga, osäkra och ömma. Jag vet inte om det är nån av medicinerna jag tar som ger biverkningar, men jag slinter och slår mig hela tiden. Ibland tror jag att det är när jag försvinner in i mina tankar som kroppen lägger av. Vågskålen tippar över och jag kan inte ge både sinne och kropp full uppmärksamhet. Antingen är jag bara skal eller bara ömmande kärna. Är ärren på ut- eller insidan? Ibland glömmer jag. Och på tal om det - jag har blivit så glömsk och frånvarande på sistone. Också medicin månntro?

 

Antidepressiva är både bra och dåliga tycker jag. Det bra är att den värsta ångesten sjunker undan. Det dåliga är att alla känslor blir avtrubbade och att jag lätt blir apatisk. Fast just nu vill jag inte sluta; jag vågar inte möta alla mina tankar helt utan skydd än.