Jag har inte skrivit här på flera år. Jag använde den här bloggen mest som en dagbok när det var som tuffast; en pysventil att släppa ut lite luft med. Jag valde att vara anonym då jag var rädd att bli påhoppad och jag var inte heller beredd att släppa in världen i mitt huvud helt och hållet. Anonymitet är rätt tryggt och vilsamt ibland.

För 3 år sedan hade jag kommit ännu lite längre i bearbetningsprocessen. Då gjordes det en lång radiointervju där jag fick berätta min historia. Även där var jag rädd och det tog ytterliggare 2 år innan jag vågade gå ut och berätta om min medverkan i programmet för fler än bara mina allra närmsta.

Sedan svepte #metoo som en naturkraft runt jorden och ställde mycket på sin spets. I samma veva bestämde sig några människor som varit del av mitt förflutna för att polisanmäla personen som utsatte mig för 14 år sedan. Det kom som en chock, det tog hemskt mycket ork ifrån mig och ångesten kom naffsandes igen bakom ryggen. Jag ville aldrig polisanmäla, jag ville bara få glömma. Och plötsligt var det ändå ett faktum som hängde över mig likt ett mörkt ovädersmoln. Det blev många samtal med polis och förhör, innan de tillslut berättade att brotten var preskriberade. Va?! Allt detta för ingenting? All denna oro, sorg, rädsla och ångest som slitits upp hos mig igen och så slutar det abrupt helt utan konsekvenser? Från att ha varit ledsen blev jag förbannad och jävligt besviken. Varför ska jag som redan har betalat ett så utdraget och högt pris behöva betala ännu mer? Medan du står där och förnekar alltihop och slipper betala ett öre?

"Alla känner någon som blivit våldtagen, men ingen känner en våldtäktsman."

Bearbetningsprocessen har tagit fruktansvärt lång tid. När jag började skriva den här bloggen trodde jag att det skulle gå fort - jag hoppades på en quick fix så att jag sen kunde få återgå till det normala. Men tji fick jag: aldrig trodde jag väl i min vildaste fantasi att jag fortfarande skulle bearbeta det såhär 5 år senare?!! Och särskilt normal, det är jag inte. (Fast det kanske jag heller aldrig har varit...😋)

När jag nu snubblade över den här gamla bloggen tänkte jag först göra en rejäl storstädning och rensa ut allt gammalt och dammigt, men så slogs jag av tanken om att det här behöver läsas. Det här kanske inte ska glömmas bort och städas undan - istället ska det kanske fram i ljuset där det kan göra lite nytta? Om inte för någon annan, så åtminstone för mig: att bekämpa rädslan och sluta skämmas! Damma av vrålet mot orättvisor och fega jävlar 💪

Hör av dig om du behöver - DU ÄR INTE ENSAM.

/Hannah