Just nu känns det som att det finns många aspekter i mitt liv som jag inte har kontroll över.

 

För en vecka sedan fick jag sparken på grund av att min psykiska ohälsa gjorde att jag inte orkade komma varje dag.

 

För en vecka sedan var jag på psykakuten för att jag kände att jag höll på att försvinna in i ångesten igen.

 

Jag har inte kontroll över mina flasbacks, mina otroligt hemska mardrömmar, min ångest och mina dåliga dagar.

 

Jag kan inte kontrollera vården eller hur lång tid det tar innan man får hjälp.

 

Därför älskar jag att kontrollera de saker jag kan. Jag kan städa flera gånger om dagen, möblera om och byta kläder bara för att känna att jag har kontroll över något. Jag undviker sociala sammanhang där det finns en chans/risk för att inte veta vad som händer eller kunna kontrollera det. Jag vill bara göra saker jag vet att jag kan och klarar av. Så fort något blir för svårt eller utmanande backar jag undan; kryper tillbaka in i min trygga lilla grotta som jag inrett med mina egna regler och ordnat efter mitt eget behag.

 

Egentligen är jag väldigt social och älskar att diskutera och möta nya människor, men det är masken som stör mig. Masken som jag har haft på mig alldeles för länge och som inte visar ett uns ens av vad som pågår inom mig. Den mask som som gör att jag utåt sett verkar frisk, glad, pigg och driven. Den ser bra ut, det tycker jag med, men jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Det är som att min kropp började göra motstånd allt mer för att tillsist strejka - "Du får inte låtsas mer!".

 

Så nu försöker jag sluta låtsas. Jag har blivit utsatt för sexuella övergrepp, det påverkar mig fortfarande MEN det definierar mig inte. Jag är inte det som hänt.